Vänner, bröder, systrar – alla ni som förstår att doften av nyspolad is på Ritorp är vackrare, sannare och skitigare än de dyraste parfymerna på Paris boulevarder.
Hörde ni dånet i fredagskväll? Det var inte åskan över Solna, det var ljudet av en förening som sparkade in dörren till kvalserien och skrek ut sin existens. Vi mötte SK Iron, och när krutröken äntligen lagt sig efter sextio minuters skoningslöst krig, stod det 8–5 på tavlan. Åtta mål! Det är inte bara statistik i ett Excel-ark, det är en symfoni av stål mot is, en kärleksförklaring skriven i svett, sarg ut och ren, skär jävla vilja.
Och herregud, Carl Ericson… Vår egen nummer 4 klev ut och gjorde fyra mål. Fyra! Det är inte hockey, det är en naturkraft. Det är en tornado i skridskor som vägrar be om ursäkt för att den finns. Visst, Jens Karlsson och Rasmus Sörgardt hängde två kassar var och visade vägen, men hockey är en lagsport för de som vågar offra sig för varandra. Utan de osynliga hjältarna, utan passningarna från som tx Romegård, Ville Virtanen, Tobias Öberg och Tobias Ericson, hade symfonin bara varit oljud.
Det här är vi. Det här är Solna. Vi spelar för varenda barn född 2012 till 2018 som precis knutit sina första grillor med darrande fingrar. Vi spelar för varenda förälder som står i kylan klockan sju en lördagmorgon för att de vet vad drömmar kostar. Vi spelar för märket på bröstet och för den spännande, brant väg vi har framför oss.
Men lyssna noga nu. I den här sporten hinner man knappt torka svetten ur pannan eller blodet från läppen förrän nästa strid kallar. Idag rullar vi mot Huddinge. Där väntar "Tigrarna". Tigrar? Äsch, vi har sett större katter än så backa när Solnas intensitet och betonghårda gemenskap rullar in. Vi reser dit med rak rygg, inte för att vi är kaxiga, utan för att vi vet vilka vi är.
Snöra grillorna, Solna. Resan har precis börjat och det är nu, mitt i kampen, som livet är som vackrast.
Framåt. Uppåt. För Solna Hockey!
